Saker som gör mig upprörd/ledsen

Igår blev min kompis inlagd för att hon mådde så psykiskt dåligt.
Det gör mig jätte ledsen att hon ska behöva må så dåligt och jag hoppas
att hon snart mår bättre!
*tänker på dig*

Något som gör mig lite små upprörd är hur fel syn det är på psykvården.
Dels är det för att enligt en del är saker man inte pratar om för att det är pinsamt eller en skam för släkten osv. och dels för att det i vissa andra grupper och så har blivit en "status" grej eller vad man ska säga.
Att vara psykiskt sjuk har blivit något positivt för då är man "speciell" och unik.
(Ingen behöver känna sig träffad här för jag tänker inte på någon speciell)
Detta skapar en sån skev bild av psykiskt sjuka och psykvården.
Det är INTE kul att ha ångest så man inte vet vad man ska ta vägen.
Det är INTE kul att må så dåligt att man faktiskt inte klarar av att leva och inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig.
Det är INTE kul eller "coolt" att skära sig.
Och att vara inlagd är inte en status grej man bockar av och det är inte som att man reser bort en vecka på hotell.

Första gången jag blev inlagd var det för att jag var manisk. De visste inte om att jag var bipolär så jag fick en sorts antidepressiva som utlöste ett maniskt tillstånd hos mig. Jag fick såklart sluta med medicinen men det la sig inte och de var dessutom tvungna att komma på ett annat sätt att medicinera mig och då bestämdes det att det var bäst att det skedde på sjukhuset.

Jag hade aldrig bott hemifrån mer än sovit över hos vänner och eller pojkvän och än mindre varit inlagd på sjukhus. Jag var ganska nervös och manisk och väldigt uppe i varv.

I alla fall så följde min pojkvän med mig till psykakuten där vi fickvänta ganska länge. Ingen av oss hade ätit och vi trodde att när jag ävl var inskriven så skulle vi kunna gå någonstans och äta.

Jag fick träffa en läkare som frågade ut mig om allt och gjorde en kroppslig undersökning av mig, kollade blodtryck, reflexer och tog blodprov m.m.

Man misstänkte redan då att jag var bipolär men jag hade ingen klar diagnos men på grund av det skulle jag hamna på en allmän avdelning. Där fanns det såklart inte plats så jag hamnade på missbrukar avdelningen först. Där bodde jag i ungefär fyra dar. Folk brukar alltid fråga mig när jag sagt att jag varit på missbrukar avdelningen om inte det var skitjobbigt men helt ärligt så är de jätte snälla människor. De hamnar där för att de av någon anledning dricker mer än de borde. När de kommer ut blir det oftast samma sak igen oså kommer de tillbaks efter ett tag igen.
Men de var jätte snälla och jag stickade sockor till dem.
Tillbaks till ämnet. När man precis har kommit dit så blir man tilldelad en tillsynsgrad beroende på om de tror att det är risk för att man skadar sig själv eller någon annan. Man får en fyra eller femma. 

5 = Tillsyn dygnet runt även in på toaletten (toaletterna som för övrigt inte har några lås. Inte rummen heller)
4 = Tillsyn var 20 minut.
3 = Du får gå på promenader med personal
2 = Du får gå promenader med anhörig på sjukhusområdet
1 = Du får gå vart du vill bara du pratar med personalen
(jag har inte varit inlagd på ganska länge vilket jag är GLAD för så jag kan komma ihåg lite fel men det är ungefär rätt)

Jag blev tilldelad en 4:a. Det är ganska jobbigt att ha tillsyn så ofta. Särskillt på natten. Jag vaknade flera gånger pga av att de öppnade dörren och kom in och kollade till mig. Detta gjorde mig väldigt förvirrad och jag hade ingen aning om hur länge jag hade sovit.
Jag fick inte heller ha besök utan tillsyn och i och med att jag och Johan hade fått vänta så länge så hade jag missat kvällsmaten och jag fick definitivt inte gå ut med johan och äta. Jag fick en torr äcklig macka och jag kände mig ganska ensam och vilsen när han blev tvungen att gå.
Jag fick varken ha mobil eller dator så jag sysselsatte mig med att sticka. Jag fick inte ha stickorna själv utan var tvungen att lämna i från mig allt på kvällen eller när någon inte hade tid att kolla så jag inte skadade mig med sakerna.

När det äntligen blev plats så flyttade jag till den allmäna av delningen. Finns två på ryhov tror jag.
Alla avdelningarna på ryhov är likadana på ett ungefär. Med det menar jag att det funkar likadant med tillsynsgrader och med att man inte kan komma och gå som man vill utan att det är låsta dörrar i vägen. Det finns inte heller här lås på rumsdörrar eller toalett dörrar.

Jag hade precis fyllt 18 och många av personalen tyckte att jag var så ung att jag borde hamnat på BUP men där fanns definitivt inte någon plats. Det var tveksamt att de som var under 18 fick plats.
Mestadels på avdelningarna är det vuxna människor och några enstaka yngre.
När jag var inlagd första gången så träffade jag efter ett tag 3 stycken som var ungefär i min ålder och det var ganska skönt. Att ha några som hade varit med förr och kunde förklara saker för okunniga mig men som ändå inte var vuxna.

Jag bodde kvar på sjukhuset i nästan 3 månader pga olika utredningar men annars så står det i välkomst pärmen att den normala vårdtiden är ungefär 2 - 4 veckor ( kommer inte exakt ihåg)


Jag gillar maten på sjukhuset. Den är vällagad men den är ju ganska näringsrik och fet så jag gick upp en hel del i vikt. Kan ju vara pga bristen av motion jag fick när jag var inlåst med iofs.

Att vara inlagd är inte något jag vill utan för mig är det ett ställe jag skulle hamna på om jag känner att jag inte klarar av min situation utan behöver hjälp och en paus så att jag hinner arbeta med mig själv och laga mig eller hur jag ska säga.

Så jag hoppas att om någon läser det här som tycker det är en status grej så fattar man att det är inte kul att behöva vara inlagd.
Det är sorgligt. Inte sorgligt på det sättet att man är dålig för att man behöver det eller så utan sorgligt för att man ska behöva må så dåligt så man inte klarar av sin situation.

Så ta hand om er nu och sträva inte efter att må dåligt utan sträva efter att må bra och ha ett bra liv!

Vill du läsa mer om olika såna här saker så skriver min kompis Sara om psykisk ohälsa i sin blogg.
Den kommer du till om du klickar HÄR