Vedervärdigt

Jag har fallit igen.
Jag är förvånad över hur snabbt det gick.
Pang bom så var jag på botten.
Jag blir ledsen för ingenting.
Jag vill absolut ingenting för jag tycker inget är kul
och jag orkar inte lyssna när folk pratar.

Johan sa han blev orolig för att jag stöter bort honom så
mycket just nu.
Jag gör det inte med flit.
Jag stöter bort allt nu.
Vill ingenting
och hjärnkaoset med hjärnspökerna är värre än vanligt.

Det finns ingen hjälp att få.
Ingen som duger.
Jag vill inte äta mediciner.
Ingen kan ta bort det som gör ont och så.
Jag kan bara härda ut och tycka synd om mig själv.
För hur mycket jag än hatar att tycka synd om mig själv
så är det jäkla lätt att göra det.

Men jag vill poängtera att det INTE är SYND om mig EGENTLIGEN.

Jag förtjänar det.
Jag vet det.
Dem vet det.
Och om ni visste skulle ni veta det med.

Man får leva med sina synder helt enkelt.
Ta konsekvenserna.

Fail

Ville ha pepsi och velat ha sen i förrgår.
Gick förbi konsum med Johan och Alfons och skulle gå in och köpa.
Men insåg att jag hade fått panikångest av o gå in.
Fick panik av bara tanken.
Så flydde.
Failade.
Sen belöna jag mig själv med att köpa cola på en pizzeria.
Snark. >.<

En annan sak. Är hundvakt åt Alfons och ska vara till på fredag.
Johan och jag gick till hundhagen. Efter ett tag kom en matte och
hennes hund. Den såg ut som en berner sennen med förkorta ben.
Hon frågade om hon fick komma in eftersom hennes hund verkade
vilja leka med Alfons.
Men när Alfons ska hälsa så flyger den andra hunden på honom och
biter honom (tack och lov inte så det gick igenom skinnet)

Alltså. Om man har en hund, borde man inte då veta hur ens hund kan bete
sig? Okej att hunden kanske ALDRIG innan reagerat så så kan man ju inte
veta det men det kändes på hennes reaktion som det hade hänt tidigare och
dessutom. Alfons är väldigt hund van eller vad man ska säga. Han träffar många
hundar på dagis och han funkar ihop med alla. Han är inte den som är katigast
utan är mer den som följer med. 

Mål

Jag har blivit lat av att ha "semester".
Jag  går inte en promenad om dagen och jag dricker mer pepsi och cola igen.
Det är INTE bra så jag tänkte ta tag i det där med att ta tag i livet och att leva nyttigt igen.
Därför la jag upp ett nytt mål på RunKeeper.

Jag ska gå 140 km fram till 17 augusti. Det är 5 km per dag minus 10.
( 5 * 30 ) - 10 = 140

Tror någon att jag kommer klara det?

Paus

Efter flera dagar med handikappande mycket ångest m.m. bestämde jag mig för att äta vid behovsmedicin. Jag kom då på att jag hade oxascand som jag hittade i en låda på mitt rum hemma hos pappa. Lyckan var stor när jag snabbt och effektivt röjde igenom flyttlådorna.

Jag äter inte medicin ofta och absolut inte såna mediciner men jag behövde en paus.

Jag har fortfarande lite ångest men mer hanterlig. Innan var de så jag inte visste riktigt vad jag gjorde och ficck minnesluckor och var frånvarande.

För övrigt är min pojkvän, fästman, sambo och onky bäst i hela världen <3

mobil blogg

Troende eller inte

Har precis varit hos pappas morbrors fru Inga.
Hon är den coolaste i vår släkt.
Hon är den enda som tillexempel kan fråga hur jag mår psykiskt rakt ut, utav de äldre.
För de andra är det lite mer hysh hysh att fråga om sådant "skämmigt"

Hon är väldigt modern i  sättet tycker jag och genom snäll.
Hennes man, pappasmorbror Nisse dog för ca ett år sedan och det har varit väldigt tufft för henne.
Sitt livs kärlek och de hade inga barn.
Nisse var väldigt händig och fixade det mesta praktiska men det har hon minsann lärt sig.
Från att inte veta hur man byter en glödlampa klarar hon det mesta själv och det hon inte klarar själv
löser hon själv på något annat sätt.

I alla fall var vi hos henne idag och tittade på kort från när hon var ung.
Det var väldigt kul att se bilder på allt de hittade på och alla coola kläder.

Sedan visade hon lite gamla saker hon har. Bland annat en askkopp med en naken kvinna på.
Pappa trodde då att den var hans morfar men Inga trodde det var någon annan som hade haft det.
Då ropar hon på Nisse för Nisse hade vetat.

Och jag är helt säker på att Nisse är med Inga. Jag tror verkligen att han är där hos henne och kollar vad hon gör och håller koll så hon har det bra.
Man nästan känner det när man kommer in i lägenheten.

Fint!

Inga o Nisse som unga!

In freedom

Nu sitter jag här igen och skriver svarta ord med tårar i ögonvrån och ångest rivande så jag mest vill spy upp min själ.
När jag mår såhär känner jag att jag vill berätta, jag vill förklara och beskriva hur det känns. Jag vill berätta hur jävla ont det gör och jag vill..
Jag vet inte. Men om ni var här.
Om ni satt här i en ring runt mig med snälla blickar, öppna hjärtan och vänliga tankar så skulle jag ändå bara bli tyst.
För jag kan inte beräta. Jag vet att det inte ger något.
Jag vet att det skadar mer än det gör nytta.
Ni blir bara ledsna och hjälplösa för ni kan inget göra.
Jag vet att ni inte kan förstå även om ni försöker för ingen är den andra lik.
Man kan bara jämföra med sina egna erfarenheter och det är i och för sig bra men det går ju inte veta om det räcker?
Så då skulle ni sitta där, snälla tysta och med medlidande i ögonen. Ledsna, frustrerade och kanske till och med arga för att ni inte kan göra något?
Kanske inte arg på mig men på min ångest och på eran hjälplöshet.
Om man upprepar det här varje gång jag mår lite dåligt eller kanske "bara" med varje gång jag hamnar i en slags ihållande neråthet så hade det ganska snart tröttat ut er.
Även om ni inte vill det så skulle det sluta så.
Det blir jobbigt och meningslöst för det blir samma gamla visa om och om igen.

Så därför säger jag ingenting.
Därför stänger jag in mig i mig själv när det blir som värst.
Visar inte, berättar inte och skyddar mig själv från yttre påverkan som kan göra det jobbiga jobbigare och svårare att hantera.

Jag blir inte arg när du försöker och för femtioelvte gången frågar hur jag mer eller om du kan göra något för att underlätta. Jag vet att du menar väl men jag anser inte att jag har rätten att tynga ner någon med min skit.

En fin sak som jag vill berätta.
Min fina underbara fru utbildar sig till psykolog. För att hon vill lära sig mer och kanske förstå och kunna hjälpa.
Hur fint är inte det?
Hon vill lära sig hur människor fungerar och hur människor kan må psykiskt dåligt och hur hon ska hjälpa dem.

Hon sa nåt i stil med "det kändes lite fånigt att jag som inte alls hade någon erfarenhet av att må dåligt på det sättet ska försöka hjälpa"

Men jag tycker inte det är fånigt. Jag tycker det är fint. Jag tycker du är världens finaste för att du gör det. För att du är så snäll och genom god som du är. Att du försöker lära dig för att göra världen ljusare för människorna som hamnat i mörkret. Trots att du kunde tagit den lätta vägen och blundat och bara gott förbi.
Jag tycker det är skitfint!

Hej jag är inte alls labil och skriver massa fåniga känslogrejer.
O&O

Illamående i själen

Kommer det någonsin bli bra eller kommer allt bara starta om hela tiden i resten av mitt liv?
Den onda cirkeln typ?
Dagen har spenderats med ångest och en hjärna som inte kunnat sortera intryck till o från så jag
har varit från varande.

Nu ska det beslutas om det jag inte kan besluta.
Jag vet vad jag vill men jag litar inte på mig själv så
kan aldrig bestämma mig för jag vet aldrig om det jag tror
är rätt är rätt i verkligheten.

Jaha.

Läser någon här fortfarande ens..-...
?