In freedom

Nu sitter jag här igen och skriver svarta ord med tårar i ögonvrån och ångest rivande så jag mest vill spy upp min själ.
När jag mår såhär känner jag att jag vill berätta, jag vill förklara och beskriva hur det känns. Jag vill berätta hur jävla ont det gör och jag vill..
Jag vet inte. Men om ni var här.
Om ni satt här i en ring runt mig med snälla blickar, öppna hjärtan och vänliga tankar så skulle jag ändå bara bli tyst.
För jag kan inte beräta. Jag vet att det inte ger något.
Jag vet att det skadar mer än det gör nytta.
Ni blir bara ledsna och hjälplösa för ni kan inget göra.
Jag vet att ni inte kan förstå även om ni försöker för ingen är den andra lik.
Man kan bara jämföra med sina egna erfarenheter och det är i och för sig bra men det går ju inte veta om det räcker?
Så då skulle ni sitta där, snälla tysta och med medlidande i ögonen. Ledsna, frustrerade och kanske till och med arga för att ni inte kan göra något?
Kanske inte arg på mig men på min ångest och på eran hjälplöshet.
Om man upprepar det här varje gång jag mår lite dåligt eller kanske "bara" med varje gång jag hamnar i en slags ihållande neråthet så hade det ganska snart tröttat ut er.
Även om ni inte vill det så skulle det sluta så.
Det blir jobbigt och meningslöst för det blir samma gamla visa om och om igen.

Så därför säger jag ingenting.
Därför stänger jag in mig i mig själv när det blir som värst.
Visar inte, berättar inte och skyddar mig själv från yttre påverkan som kan göra det jobbiga jobbigare och svårare att hantera.

Jag blir inte arg när du försöker och för femtioelvte gången frågar hur jag mer eller om du kan göra något för att underlätta. Jag vet att du menar väl men jag anser inte att jag har rätten att tynga ner någon med min skit.

En fin sak som jag vill berätta.
Min fina underbara fru utbildar sig till psykolog. För att hon vill lära sig mer och kanske förstå och kunna hjälpa.
Hur fint är inte det?
Hon vill lära sig hur människor fungerar och hur människor kan må psykiskt dåligt och hur hon ska hjälpa dem.

Hon sa nåt i stil med "det kändes lite fånigt att jag som inte alls hade någon erfarenhet av att må dåligt på det sättet ska försöka hjälpa"

Men jag tycker inte det är fånigt. Jag tycker det är fint. Jag tycker du är världens finaste för att du gör det. För att du är så snäll och genom god som du är. Att du försöker lära dig för att göra världen ljusare för människorna som hamnat i mörkret. Trots att du kunde tagit den lätta vägen och blundat och bara gott förbi.
Jag tycker det är skitfint!

Hej jag är inte alls labil och skriver massa fåniga känslogrejer.
O&O