de inte mår bra och kanske lever i förhållanden som de inte ska.
Missbruk o övergrepp med mera.
Jag vill vara arg nu men jag är bara ledsen.
Sitter och kämpar med tårarna i ögonvrån nu när jag skriver.
Jag tänkte på hur det var när jag var liten.
Jag visade varning tecken. Inte ett utan många.
Även min syster. Men ingen har reagerat. Ingen.
Varför inte?
Hur kan barn falla mellan fingrarna så?
Jag tycker inte att min syster och jag har varit med om så hemska
saker för det finns mycket mycket värre saker som man kan råka ut
för och som barn och ungdomar råkar ut för.
Men ändå. Det gör ont i mig.
När jag tänker tillbaks och har fått kunskapen idag ser jag hur
jag när jag var liten hoppade mellan olika taktiker för att visa
hur jag mådde. Utan att jag själv förstod det dock.
Jag vill hjälpa barn och ungdomar i såna situationer.
Jag vill se dem som inte syns och finnas därför dem och
lyssna. Vara en vän i mörkret.
Fast jag är kanske inte rätt person för det.
Vet inte, det får framtiden visa.
Jag (inklusive syskon) visade oxå varningstecken och jag gör det fortfarande. Jag tror egentligen (snarare vet) att jag behöver stöd av ngn professionell då jag pga min barndom lider av okontrollerbar ilska, depressivitet, ångest (som jag med största sannolikhet ärvt från mormor), med mera. Utav oss syskon. I min familj har jag o min bror drabbats hårdast. Barn faller mellan fingrarna pga att de e bra på att spela roller och lura andra att allt e bra. Som vuxen e det svårt att se dåligt mående hos barn, då alla har olika sätt o så finns det ju vanlig trots med. Jag höll undan familjeproblem o. mobbning i flera år för andra- än idag spelar jag rollen som solskensleendet så att ingen ska märka. Sry för ev felstavningar, skriver på mobilen. Ta hand om dig! Kram Jessica
SvaraRaderaJag lyssnar på dig! Om du någonsin behöver prata så finns jag här! Det vet du! Jag stör mig på att folk som är utbildade och ska märka sånt missar eller låter det falla mellan fingrarna.
RaderaFick lära mig att ett av de största varningstecknen med barn är att om de slutar leka. Då är nåt fel. Jag städade efter de andra barnen på lekis. På rasterna tyckte jag bäst om o sitta i solen bakom skolan och tänka. Visst lekte jag ibland men ändå. Det borde de märkt tycker jag.
Tänk hur många andra barn som också ramlar mellan stolarna. Jag vill göra något åt det!