Snurrar

Det går så fort i mitt lilla huvud.
Dygnet runt hela tiden.
Jag berättade för Johan igår och han
sa att han hade märkt.
Han hade märkt att det var något som
bekymrade mig, något som gjorde
mig stressad och orolig.
Han märker sånt.
Han är den bästa jag vet.
Så snäll.

Jag älskar känslan, när han kramar mig
och låter mig burra in huvudet vid hans
hals och han håller mig hårt, hur världens
stannar, hur allting saktar ner och jag fylls
av lugn.
Hela mitt inre kaos tar en paus.
Han är magisk för mig.

Jag vill flytta ihop med honom nu samtidigt
som den där flytten innebär en massa jobbigt.
Jag gillar inte förändringar. Eller det gör jag
men jag kan tycka att det är lite jobbigt innan
de sker och innan jag ser att det blir bra.
Men vill flytta NUNUNUNUNU.

De har dock inte bestämt sig med lägenheten.
Om vi ska byta.
Tjejen ska komma och kolla på min lägenhet igen.
Hon ska  ta med sig en kompis.
Det stressar mig.
Jag tyckte det var ganska jobbigt med lägenhetsvisningen.
Tack och lov följer Johan med. Annars hade de aldrig gått.