Jag har sprungit snabbare än jag orkade.
Och det förstår vem som helst att det inte funkar.
Jag har gjort för mycket saker och sagt ja till allt.
Nästan.
Jag har i och för sig gjort bra saker som att simma
och sådant men jag har inte lyssnat på mig själv.
Min kropp har sagt att jag är psykiskt utmattad och
att jag behöver vara hemma i tryggheten och ta det
lugnt men det har jag inte gjort. Istället har jag
stressat runt och fortsatt.
Så ja. hur slutar det då?
Jo jag gick och lade mig halv 9 igår för att jag inte
hade någon ork eller vilja alls och var jätte trött.
Sen idag så har jag fått gå hem från skolan.
Klarade att vara där i en halvtimme.
Jag blev blek, darrade av ångest och satt i princip
och grät mitt i klassrummet.
Så jag räckte upp handen, frågade läraren om jag fick
gå ut och prata med henne vilket jag fick och sen
sa jag med bristande röst och tårar som började välla över
att jag inte mådde så bra.
Tack och lov hade jag berättat för henne om min sjukdom
så hon visste om att det kunde ske men att det skulle ske så
tidigt in på terminen trodde inte jag.
Aja nu sitter jag här och försöker ta det lugnt och få bort skuldkänslorna
och bara försöka må bra.
Så ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar