Missär

Varning för meningslöst känsloinlägg!

Orken tog slut.
Jag känner mig så fasligt ensam.
Jag har mått sämre o sämre igen ett tag.
Fast har inget orkat säga.
När ni frågar hur jag mår säger jag "Jodå det är okej :)"
Jag orkar inte säga hur det egentligen är.
Jag har inte orden. Jag kan inte förklara.
Dessutom är det totalt meningslöst.
Om jag nu mot all förmodan skulle säga att jag mår
skit, vad skulle ni kunna göra då?
Ni skulle bara bli ledsna och oroliga och titta på
mig med sorgsna och medlidande ögon.
Det hjälper ingen ju så därför säger jag inget.
Räcker med att jag lider pga mig.
Jag sa hur det var till min samtalskontakt med det gav
föga för inte ens där orkar jag ta i från magen och stå
för vad jag säger.
Hon frågade mig vad jag vill ha hjälp med.
Hur ska jag kunna svara på det?
Jag vill kunna må bra men hade jag vetat hur jag skulle
trolla bort all smärta och ångest hade jag väl för fan gjort det
 redan?
Jag sa lite snällt att jag inte visste men att det hjälper att prata.
Skrattade åt mig själv i huvudet för jag ljög.
Hennes svar på det var " Ja jag vet ju att du tycker det hjälper
att prata med mig".
Öh, okej. tycker jag? Det visste jag inte själv.
Jag går kvar där för att om det skiter sig totalt så ska jag ha
en nödlina som känns okej och inte jätte obekväm.
Sen sa jag att jag kanske borde börja med mediciner.
Då frågar hon om jag vill det.
Vad är det för fråga ?
Hon VET att jag absolut INTE vill äta mediciner egentligen.
Att jag bara går med på det för att jag inser att jag inte orkar
överleva utan.
Oj vad jag är bra på att klaga.
Hon försöker ju hjälpa mig .
Jag är bara dum och vill säkert må såhär så det är mitt fel.
Som allt annat jävla skit.

Just det.
Idag i skolan började jag gråta på en lektion.
Jag skulle bara ge ett exempel på hur illa det kan gå med
trauma och berättade om min vän eller vad man ska säga
som blev påkörd av en bil och nu är nästintill hjärndöd.
Jag började störtgråta.
I vanliga fall hade stuckit därifrån.
Bara gått.
Hem eller nåt.
Men jag stannade och härdade ut.
Hela skoldagen.
Sen var jag stolt och belönade mig med pepsi samtidigt
som jag skämdes så jag ville dö.

Nu tänker jag att det inte är nåt att vara stolt över.
Det är tragiskt.
Det var förmodligen ett rop på hjälp.
Jag bryter ju samman mer o mer.
Att jag inte ens kan klara mig 3,5 h när jag är bland folk
liksom.
Det betyder att jag är svagare än jag trodde.
Oj vad jag ordbajsar nu.

Hej då.