Jodå det går väl okej beroende på hur man ser det.
Jag tar ångestdämpande varje kväll i förebyggande syfte och seroquelen
har ökats till 50 mg varje kväll.
Från att nästan ha fungerat som en "normal" människa har jag ramlat tillbaks
massor och det känns jätte tungt. Karen och jag hade pratat om att jag skulle
börja ge mig själv beröm och börja försöka se att jag kan vara duktig.
Det känns ännu mer omöjligt nu.
Men jag jobbar på, jag försöker hela tiden ta mig förbi ångesten och testa mig
och pressa mig. Precis som innan men nu misslyckas jag oftare.
Ett lysande exempel på det var i tisdags när vi skulle på studiebesök på labbet på
sjukhuset. Jag har haft svårt för sjukhus innan men försökte att inte tänka på det
och det gick jätte bra. Sen kom vi in och vi skulle sitta i ett konferansrum i ca 40
minuter. Det var ett väldigt litet rum och jag kände genast att det blev jobbigt. Jag
klarade nog att sitta kvar i 15 - 20 minuter. Sen gick det bara inte mer. Jag var nära
att svimma så jag snubblade ut, hittade en toalett där jag låste in mig och försökte
lugna ner mig. Gick inte så efter 15 minuter bestämde jag mig för att gå därifrån.
Gick vilse men tillslut hittade jag ut. Sen satt jag på en bänk bland "såpbubblorna"
på sjukhuset i 30 min till innan jag kunde ta mig hem.
Fy vad misslyckad jag kändemig efter det men försökte att inte tänka på det.
Jag har inte varit i skolan så mycket heller, har pluggat hemma i stället.
Vilket min lärare kommenterat men allt jag skickat in har blivit godkänt i alla fall.
Snabbare, snabbare, smidigare!
Hårdare, vassare, vidrigare!
Jag tycker du är duktig som fortsätter försöka, det finns många som ger upp för mindre motgångar än dina. Så kämpa på. Vet vilka konferensrum du menar, jag gillar inte heller dem. Du är duktig!
SvaraRadera