Så är det.

Jag orkar inte med mig själv.
Eller jag orkar inte vara själv med mig själv.
Ångesten bara växer då.
Jag vill inte tvinga mig på dig men jag behöver dig.

Pappa sa för övrigt nyss att han inte mår bra själv
så att jag mer eller mindre inte är välkommen.
Eller typ att han inte orkar men om jag absolut
vill/måste så är det väl okej.
Eller så.
En pappa kan väl inte neka sitt barn att komma att hälsa
på egentligen men han säger ju att han inte riktigt vill.
Så ska inte tränga mig på.

Trött på alla problem. Orkar inte m.e.r.

Ska nog åka till Elin i alla fall.
O.I.E..
Buss... och folk..och lördag.. + ångest ?
Aja, det går nog.

Bättre än att sova 17.30 iaf?

Har ni någon lösning på problemet?

Pappa verkade tycka att det var fel av J
att gå ut idag med och skita i mig eller vad man ska
säga. Vad tycker ni?

Jag tycker ingenting.

Såhär slutade det igår i min ensamhet.