Jag kämpar som ett djur dag och natt.
Jag försöker leva som en "frisk" "normal" människa.
Jag pluggar och städar och tränar och gör diverse saker som alla andra gör.
Men jag är så ensam.
Och då menar jag inte ensam som att jag kan träffa en kompis o så känner jag mig inte ensam längre.
Jag är ensam med min sjukdom.
Med det menar jag inte alls att det är erat fel (läs någons fel)
utan bara att det är som det är. Tyvärr.
I min släkt har det alltid varit lite hysh hysh med psykiska sjukdomar och missbruk och liknande så den äldre generationen vill inte prata om det riktigt. Förutom Mormor. Hon försöker förstå och hon frågar och ger tips och råd. Hon läser böcker och så.
Vi har innan inte träffats så mycket så jag har svårt att bara öppna mig för henne hur mycket jag än vill. Jag tycker det är svårt att berätta eftersom det är så pass jobbigt för mig. Det är mycket lättare att berätta om andra saker.
Sen min pappa. I och med att han redan levt med sjukdomen nära sig så är han nästintill allergisk mot prat om sådant. Det känns väldigt jobbigt för han är min förälder och den jag ska kunna vända mig till när det är något som är svårt men i det här fallet går det urprincip inte. Han sa någon gång att jag var för lik "henne" och att han mådde dåligt av det.
Jag vill ju knappast att han ska må sämre än han redan gör. Jag är redan orolig. Jag vill inte vara en tyngd på hans axlar... inte mer än jag redan är.
Sen Johan, älskade fina bästaste Johan. Den som vet mest, som förstår mest. Han har redan fått stå ut med för mycket. Fått hjälpa mig igenom saker som inga barn/ungdomar ska gå igenom på egenhand. Men jag hade ingen. Verkligen ingen. Jag gick till min "mamma en gång i veckan" på ungdoms mottagningen men hon hjälpte genom att prata men på vissa punkter hjälpte inte det.
Jag känner mig skyldig till att ha tagit en bit av J:s ungdom. Jag tvingade på sätt och vis honom att växa upp och se hur brutalt saker o ting kan vara.
När vi blev tillsammans trodde han att det var nåt tillfälligt som lätt skulle gå att fixa. Att jag inte åt och rasade i vikt det skulle bara gå över och att jag skar mig det trodde han berodde på något lite som snart skulle ta slut.
Jag har pga allt svårt att prata om det, att be om hjälp. Dels för att jag inte vet hur men också för att jag inte vill vara en börda för någon.
Jag skämtar bort det eller ljuger. Inte för att vara elak utan för att jag helt enkelt inte vet hur jag ska göra, inte vet vad som är rätt av mig.
För berättar man för mycket så är man självisk, lat och självömkande.
Sen har jag ju inte heller några konkreta lösningar och då känns det lättare att hålla tyst eller leende svara att man mår bra och att livet leker när sanningen egentligen är att jag gråter mig till sömn och kämpar för att göra något annat än att titta på tv hela dagarna.
 |
| Det "roliga" med denna bild är att ajg kommer ihåg att jag inte tyckte jag såg smal ut på denna bild.. Jag vet inte vad ni tycker? Normalvikt? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar