Du kan inte kalla mig för din

Jag önskar att jag var friare, modigare och mer självständig än vad jag är.
Jag önskar att jag trodde mer på mig själv och levde mitt liv, med det positiva
och konsekvenserna det hade fått.
Jag önskar att jag hade mer ork, att jag orkade jobba, plugga och allt på engång
utan att må så dåligt att jag gråtandes måste göra saker, t.ex. idag gå och köpa
födelsedagspresent.

När jag är sån här vill jag ha familjen nära men jag orkar inte för det är ju delvis
den som får mig att må dåligt, för mycket minnen oså.
Jag önskar att J hade mer tid att ta hand om mig för han gör mig glad men jag vill
inte vara en börda, inte för honom och inte för andra.

Men det är skönt att jag har min bubbla. Jag älskar den!
Verkligen, även om det kan bli rätt ensamt.
Men ni är nästan alltid välkomna. Nästan den enda som hälsar på här är faktiskt Johan.
Den som hälsar på mest efter det är nog pappa, och det är inget ofta han är här.
Mest när jag behöver hjälp med något praktiskt, som att typ borra upp nåt på
betongväggen ^^

Jag hatar i alla fall att må dåligt samtidigt är det en trygghet.
Det är liksom det jag känner till.
Fast det är svårt att passa in.
Och min sjukdom har ju format mig till den jag är, delvis.

Aja det här var bara massa trams.

Ni är välkomna att hälsa på!