Jag hade en dröm.
Jag tycker att den drömmer visar ganska mycket
av hur jag innerst inne upplever hur det är.
Drömmen:
(drömmar kan ju som ni vet vara lite svåra att beskrivas med ord
så om det blir några tomrum förstår ni säkert varför )
Jag var ute och gick och upptäckte att jag var förföljd och började springa.
Längre fram stod en parkbänk där det satt en man och jag satte mig där för
där tänkte jag att där skulle den som förföljde mig inte våga göra nåt.
När förföljaren kom närmare blev jag rädd och tänkte gå och då
försökte mannen på parkbänken hålla kvar mig.
Jag lyckades ta mig och loss och sprang hem.
(En trappuppgång)
Där tog jag i panik bort alla tecken på att jag bodde där.
(i drömmen var det teckningar jag gjort)
Sen skynda jag upp för alla trappor och upp för stegen till
min lägenhet. (jag bodde som på vinden)
I lägenheten fick jag hjälp av Johan (i drömmen är det ju mycket känslor
och jag känner nu att det var johan. hur det var i drömmen egentligen vet jag inte)
att ringa polisen som kom dit. 2 män. 1 vet och en mörkhyad.
Den mörkhyade gav mig sitt mobil nr på en lapp och sa att jag kunde ringa om de
behövdes.
Sen var det som att tiden gick. Det kände nåt och jag hamnade på ett sjukhus.
Nåt psyk- relaterat tror jag.
Sen gick det kanske en vecka och så hände det nåt igen . Nåt med den där personen
som förföljde mig. Då sa sköterskerna att jag typ hade som en psykos eller nåt
och det var min hjärna som hittade på allt det här. Poliserna trodde mig inte längre för
de lyssnade på sköterskerna.
I drömmen sa jag då till johan att jag var rädd att han snart inte hellre skulle tro mig.
Att jag började känna hans tvivel.
Sen kom jag ihåg lappen med polisen mobilnr och tänkte ringa ...
då VAKNADE jag så efter det vet jag inte vad som hände.
Jag kan tolka in mycket i den här drömmen. Bland annat har det varit lite tjafs om mina
diagnoser. Tänker inte gå in så mycket på det. Kände helt enkelt att det bestämdes
saker om mig över mitt huvud lite grann och att jag inte hade nåt att säga till om för att
jag är ..sjuk..
Johan och jag pratade om det igår och då kommer en jätte snabb tanke som jag säger rakt ut
"Men det är ju så det är. De är som en sekt. De formar hela världen. De styr oss för vi är svaga och ..sjuka.. vi är bara början"
Direkt efter jag sagt det kom jag på att det är ju just sånt som gör att jag verkar sjuk.
Eller att jag är sjuk?
Jag vet inte.
Inte så sjuk iaf.
Grejen med det är ju också läskigt.
Jag kan inte veta?
Jag kanske lever i en fantasivärld min hjärna skapat.
Jag har ofta tänkt det. Ni vet den där filmen med hans som föds upp som en dokusåpa.
Vet inte vad den heter.
Men iaf jag har ofta tänkt det att jag är med i någonslags film eller teater eller vad sjutton som helst.
Att alla runt omkring vet saker som inte jag vet. Om MIG och massa runt om. Att allt är skapat.
Att jag egentligen inte har en chans.
Eller nåt.
Vad säger ni om det?
Har ni dömt mig nu?
Är jag sjuk?
(enligt er)
